Älskade, älskade pappa, du fattas oss!
I torsdagskväll så somnade pappa in lugnt och fick äntligen frid. Pappa fick sin ALS-diagnos i oktober, precis efter att han och mamma hade varit här nere och besökt oss och efter det har det varit ett snabbt förlopp. Min fantastiska mamma lovade honom att vara hemma så länge det var möjligt och trots att det egentligen var omöjligt på slutet så fick han ändå vara kvar och dö i sin egen säng. Det betydde mycket för pappa och jag vet att mamma har gjort en heroisk insats och även är oändligt tacksam för allt det stöd hon har fått för att kunna uppfylla pappas önskan. Allas vårt varmaste tack!
Det är fruktansvärt tufft att vara mitt i kampen mot den här fasansfulla sjukdomen och det är inte heller lätt att vara på långt avstånd. Jag har haft väskan packad och ett ben på väg under lång tid, i tanke och känsla har jag varit med er soldater på hemmafronten alla dagar. Det vet jag att ni vet men det känns futtigt och vi har alla varit lika maktlösa och chanslösa mot denna avskyvärda sjukdom.
För mamma så dog hennes älskade man och också hennes bästa vän och livskamrat. Det var alldeles för tidigt och jag hade så innerligt önskat dem många goda år tillsammans med oss alla. Vi som finns kvar får nu sörja, sakna och minnas. Vi ska också försöka glädjas mellan varven och ta tillvara på tillvaron och varandra, för att hedra livet och min älskade pappa.
Min syster med familj kommer ikväll, min mamma vill att vi ska vara tillsammans och trösta varandra och inte att hennes döttrar ska flyga om varandra på varsitt håll under denna svåra tid. Så kommer det att bli, några dagar tillsammans innan vi i familjen Olsson åker norrut i mitten av nästa vecka.
Begravningen kommer att ske i stillhet med familjen och vi känner och uppskattar er omtanke genom kramar och fina hälsningar, tusen tack!
Vid tillfällen som dessa så inser man hur skört livet är så ta hand om er och njut av tillvaron! Jag fick en påminnelse från en gammal kär vän att det där med Vilfreds ovilja att säga farväl har han nog fått från sin mamma och det stämmer så väl. Barnen tror att morfar, Busis, farfar och alla andra kära som vi har mist, väntar på oss i Nangijala och det tror jag också. Då behöver vi inte säga farväl utan vi ses igen älskade pappa <3!
Här är kommer några minnesbilder.
I torsdagskväll så somnade pappa in lugnt och fick äntligen frid. Pappa fick sin ALS-diagnos i oktober, precis efter att han och mamma hade varit här nere och besökt oss och efter det har det varit ett snabbt förlopp. Min fantastiska mamma lovade honom att vara hemma så länge det var möjligt och trots att det egentligen var omöjligt på slutet så fick han ändå vara kvar och dö i sin egen säng. Det betydde mycket för pappa och jag vet att mamma har gjort en heroisk insats och även är oändligt tacksam för allt det stöd hon har fått för att kunna uppfylla pappas önskan. Allas vårt varmaste tack!
Det är fruktansvärt tufft att vara mitt i kampen mot den här fasansfulla sjukdomen och det är inte heller lätt att vara på långt avstånd. Jag har haft väskan packad och ett ben på väg under lång tid, i tanke och känsla har jag varit med er soldater på hemmafronten alla dagar. Det vet jag att ni vet men det känns futtigt och vi har alla varit lika maktlösa och chanslösa mot denna avskyvärda sjukdom.
För mamma så dog hennes älskade man och också hennes bästa vän och livskamrat. Det var alldeles för tidigt och jag hade så innerligt önskat dem många goda år tillsammans med oss alla. Vi som finns kvar får nu sörja, sakna och minnas. Vi ska också försöka glädjas mellan varven och ta tillvara på tillvaron och varandra, för att hedra livet och min älskade pappa.
Min syster med familj kommer ikväll, min mamma vill att vi ska vara tillsammans och trösta varandra och inte att hennes döttrar ska flyga om varandra på varsitt håll under denna svåra tid. Så kommer det att bli, några dagar tillsammans innan vi i familjen Olsson åker norrut i mitten av nästa vecka.
Begravningen kommer att ske i stillhet med familjen och vi känner och uppskattar er omtanke genom kramar och fina hälsningar, tusen tack!
Vid tillfällen som dessa så inser man hur skört livet är så ta hand om er och njut av tillvaron! Jag fick en påminnelse från en gammal kär vän att det där med Vilfreds ovilja att säga farväl har han nog fått från sin mamma och det stämmer så väl. Barnen tror att morfar, Busis, farfar och alla andra kära som vi har mist, väntar på oss i Nangijala och det tror jag också. Då behöver vi inte säga farväl utan vi ses igen älskade pappa <3!
Här är kommer några minnesbilder.
Förra påsken bjöd pappa oss alla på Joe Labero. Det tyckte vi alla var fantastiskt bra, till och med Trulle!
Stugan i somras
Portugal i september/oktober
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar