Positivt besked!

Positivt besked

Jag brukar ha en förkärlek att ta allt i kronologisk ordning men den här gången tar vi helt enkelt det viktigaste, I fredags var det dags, dags för det fruktade återbesöket. jag var så galet nervös innan men samtidigt så ville jag så gärna ha besked om hur fortsättningen av våren ska se ut och ja också fortsättningen av mitt och vårt liv. Jag hade målat upp olika alternativ, där mitt värsta var om vi skulle få höra att de hittat aggressiva tumörer i det borttagna bröstet, tumörer som sannolikt redan hunnit sprida sig till andra delar av kroppen och att jag har det som kallas för spridd bröstcancer och inte går att bota. Det var mitt absolut värsta scenario. Allt annat kändes på något sätt som positiva nyheter även om jag såklart inte såg fram emot om det skulle bli en cytostatikabehandling (cellgifter). Det jag säkert visste var att det skulle bli strålning och hormonbehandling, det hade de sagt från början att det skulle bli oavsett andra åtgärder. 

Johan och jag åkte dit tillsammans och kan nu vägen till Bröstmottagningen alltför väl, till och med jag med uselt lokalsinne. Förra gången så tyckte vi att läkaren som vi träffade för första gången på det återbesöket var otydlig och inte kunde förklara konsekvenserna av de olika alternativ jag ställdes inför så förväntningarna på läkaren var inte så höga.Vi tänkte att återbesöken är kanske inte så högt prioriterade, de ska ju bara berätta vad som har bestämts på ett gemensamt läkarmöte.  Jag hade dock fått ett löfte från den opererande läkaren att han ska ringa upp mig någon vecka efter återbesöket om jag har några frågor så det känns bra. Läkaren vi fick träffa den här gången var jättebra och tydlig (och lämnade goda besked, det kanske också bidrog till att jag verkligen gillade henne :-)). Hon berättade att de hittat fler saker i det bortopererade bröstet, de hade bla hittat åtta tumörer till, små visserligen där den största var en centimeter och de bredde ut sig på på ett område av 9 cm. Det innebar sa läkaren att det var helt rätt beslut att ta bort hela bröstet och eftersom jag gjort det så har de nu tagit bort alla tumörerna med god marginal och att cancern därför är borta och jag är frisk. När hon sa det så grät både jag och Johan så det skvalade och jag gråter fortfarande varje gång jag ska säga det, frisk <3. Hon sa också att de hittat en lymfa till i bröstet och den var inte smittad, vilket är positivt. Hon sa också att mina tumörer varit av den snälla sorten och är hormonkänsliga vilket gör att efterbehandling med hormoner har effekt. 

                                               

Det är en så, så stor lättnad att det brister varje gång jag ska säga det, frisk, och jag kan nästan inte tro att det är sant. Läkaren sa också att jag inte ska behandlas med cytostatikabehandling eftersom det är så starka biverkningar och i mitt fall skulle det inte förbättra mina chanser, de ska istället stråla lite extra samt så ska jag ha en tuff hormonbehandling som kommer hålla på i tio år. Båda de här åtgärderna är för att förhindra återfall och det är klart att det finns en oro kring just det, både att den ska komma tillbaka eller dyka upp någon annanstans, att jag ropar hej för tidigt samtidigt som tiden blir extra värdefull om den är utmätt och det är den ju egentligen för oss alla, så klyschigt men sant att det gäller att ta tillvara på nuet för det är det enda vi är säkra på att vi har. Så jag ska träna på att inte oroa mig och bara glädjas åt att jag just nu enligt läkarna är cancerfri, i övrigt finns det inga garantier för något i livet. 

                                               

Läkaren tittade också såret och sa att det läker fint, det bildas dock fortfarande vätska men det var ännu inte så mycket att hon ville tappa det igen. Efter läkaren fick jag träffa sköterska och hon pratade om strålningen, om hormonbehandlingen och alla biverkningar man kan få, så pass många att de flesta inte fullföljer behandlingen men att det är viktigt att hålla ut de tre första månaderna även om det är jobbigt för sen blir det bättre, hon berättade också om proteser och jag ska tillbaka om några veckor och prova ut det. 

Omtumlade och så innerligt glada lämnade vi sjukhuset och utanför blommade magnolian för fullt. Jag tyckte redan tidigare mycket om magnolian men nu älskar jag den ännu mer och den kommer för alltid att påminna mig om den här stunden. En inte alltför smickrande bild men oerhört lättade <3. 

                                     

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om lite annat också men det får vara bra så här för den är gången. Tack för att ni vill läsa och vara med på vår resa. Någonstans, fortfarande lite långt borta men ändå, börjar vi skymta en annan, mer vanlig typ av resa och en vanlig tillvaro, åh vad jag längtar!

 Varm kram! 

Operation nr 2

Återhämtning efter operation nr 1, uppladdning inför operation nummer 2 och ny återhämtningsperiod

Tack alla fina för uppmuntrande kommentarer och pepp. I ärlighetens namn känner jag mig inte det minsta fantastisk eller stark, jag försöker bara överleva och ta mig igenom det här. Det finns ju inget annat val och jag brottas en hel del med (fast jag förstår att det inte är logiskt) att ha dåligt samvete för alla som det drabbar runt omkring mig. Med mitt huvud förstår jag att det inte är mitt fel och att jag inte kan hjälpa det men känslan finns ändå. 

Jag är så innerligt glad för Alice, vår lilla glädjespridare, både för min egen och övriga familjens skull <3

Veckorna mellan operationerna var lite upp och ner men när kroppenväl hade återhämtat sig från första så var det ganska ok, jag jobbade på för att ligga i fas, var med familjen och träffade nära vänner. En av mina närmaste barndomsvänner tog tåget ner från Småland och vi fick en mysig dag tillsammans med ytterligare en kär barndomsvän som brutit benet och fick åka rullstol. Vi lyckades få till både räkmacka i Stadsparken och fika i Botan. Så fin dag, tack <3 

Jag kom igång med lite jogging, spelade padel ett par gånger och var på sedvanlig söndagspromenad med kär vän. Bilderna är inte nytagna men innehållet brukar vara detsamma oavsett årstid, fina promenader och goda samtal <3. 

Jag försökte få till lite normal tillvaro, både för mig själv och familjen. Märkligt det där, i vanliga fall vill jag gärna att det ska hända roliga och spännande saker men i det här läget så längtade jag bara efter helt vanliga, enkla saker och var/är glad över varje framsteg så som att våga/kunna gå ut med Alice själv, kunna sitta i soffan utan att ha ont och kunna cykla till jobbet. Jag har fått kontakt med en kurator via bröstmottagningen som jag har fint förtroende för och det känns mycket värdefullt. Hon säger att det är en normal reaktion i en kris, att man försöker få tillbaka sitt vanliga liv och gärna överkompenserar för att det ska bli så vanligt som möjligt för omgivningen men att det oundvikligen kommer att innebära en förändring i livet, frågan är bara hur den förändringen ser ut. Hon försöker få mig att stanna upp, inte tänka för mycket på hur familjen påverkas och hur människorna på mina jobb påverkas utan att hålla fokus på mig själv och min egen läkning, både fysiskt och psykiskt. Det förstår jag ju är viktigt men har en levt på ett visst sätt i snart femtio år så är det inte så lätt att plötsligt ändra sig och vara på ett annat sätt, särskilt inte under tuffa omständigheter. Men jag försöker, det är bara jag själv som kan göra det och det gynnar ju alla runt omkring. 

Sen var det då dags igen. Operation nummer två. Den här gången var jag lite mindre nervös inför själva operationen eftersom jag så nyligen gjort det förut men samtidigt var det tungt att göra det igen, nu när jag väl börjat återhämta mig från första. Lite maxat i skolan i veckan innan för att hinna allt som jag tyckte att jag behövde göra och ledsamt att åka ifrån barnen och säga hejdå till Johan den här gången också. Dock inget morgonäventyr med väntan på transport den här gången, jag inte skulle få någon tråd i bröstet eftersom jag skulle ta bort hela. Istället kördes jag i god tid ned till operationssalen och fick vänta där ett par timmar. Själva operationen gick nog så som det var tänkt (det vet en ju aldrig har jag lärt mig), men det var inga konstigheter och efteråt hade jag ont men inte inte värre än det gick att stå ut med. 

Dagen efter, på fredagen var det för mycket blod i dränet så då blev jag inte utskriven men fick komma hem på permission, så fint att få komma hem en runda! 

På lördagen åkte jag in igen och blev då utskriven. Så skönt! Tack för hämtningen Ingela! 

Sen har det varit en ny period med återhämtning. Fysiskt sätt har den varit lättare den här gången, jag har inte haft lika ont även om själva ingreppet kanske var större, i alla fall med tanke på mängden kropp de tog bort från mig. Däremot har jag varit väldigt trött och orkeslös och det har varit mer att bearbeta. Kanske kom allting ifatt nu, tidigare har jag lagt mycket energi på att låta bli att tänka så mycket och hela tiden försöka tänka positiva tankar men man måste nog tillåta sig att släppa fram oron och rädslan också ibland och kanske var det lika bra att det kom nu. Lite problem har jag haft med vätska i operationsområdet, jag var inne i måndags och då trodde de att jag hade ca 1 dl vätska men det fylls på ganska snabbt igen om man tappar ut det så de ville vänta till imorgon torsdag så det håller sig över påskhelgen. Nu har det inte kommit så jättemycket mer tror jag så vi får se hur de gör, kanske får kroppen själv ta hand om det men det är skönt att få det kollat tycker jag. När jag kom in i måndags så sa sköterskan direkt, har du fått vätska, jag misstänker det när jag ser ditt operationsdatum så det verkar inte vara helt ovanligt och heller inte orsakat av något jag har gjort, jag trodde först jag överansträngt mig men så var det inte sa sköterskan utan det kommer ändå på många patienter. 

Sorgen över det borttagna bröstet har också varit större än vad jag hade förväntat mig. Mest att det känns så definitiv och oåterkalleligt  tror jag. Det ser dessutom väldigt konstigt ut, inte nog med att det saknas ett bröst som är tänkt att det ska gå utåt så är det istället en stor grop i hela bröstkorgen. Hela bröstkörteln är ju bortagen så skillnaderna mellan de båda sidorna blir ju ännu större. Läkaren har opererat bort allt från typ axeln och ner till under revbenen på vänster sida så det är kanske inte så konstigt att det känns och ser märkligt ut. Första gången jag såg det i spegeln började jag storgråta. 

En inte så trivsam bild kanske så känsliga läsare varnas. 

Nu när det har gått snart två veckor så börjar jag vänja mig så smått och jag är fast förvissad om att det var det bästa beslutet för mig, annars hade jag oroat mig alltför mycket om att jag borde ha tagit det här beslutet. Antingen så hjälper det eller så hjälper det inte och då har jag i alla fall gjort allt vad jag kan för att jag ska bli frisk. Det är hela tiden mitt huvudfokus, det säkraste alternativet även om det är påfrestande och jobbigt. Det är det jag kan göra för att öka mina chanser att få leva och det vill jag göra till varje pris, för familjens skull och för min egen. Precis som tidigare så varvas oron och rädslan över att det allra värsta ska hända, tänk om jag dör, med lite frustation över småsaker i tillvaron som att jag varken kunde åka på padelresa till Malaga på påsklovet eller följa med Lovisa till Lissabon men det är väl också så det är. Det stora och lilla i livet blandas, både när det gäller glädje och sorg. När det gäller bröstet har jag redan fått en liten mjuk protes att lägga i bh:n, om några veckor ska jag prova ut riktiga proteser och om allt går bra så kommer jag erbjudas implantat om ett år. Den biten kommer ordna sig tänker jag, det är bara ovant nu i början. 

Under återhämtningen så har jag försökt vara ute så mycket som möjligt. Här fikar vi lite på Mormors Bageri i samband med en hundpromenad. 

I söndags åkte Lovisa till Lissabon, en resa som vi skjutit på först i två år på grund av Covid och nu hade planterat att göra till sommaren men det vågar vi inte boka så hon fick åka på egen hand. Kanske kommer vi iväg i sommar och då får det bli bonus. När vi hade släppt av henne på Kastrup så tog vi en lite tur till Dragör. Mysig liten stad/samhälle utanför Köpenhamn och hittade ett väldigt trevligt brunchställe. Kan absolut rekommenderas för er som har vägarna förbi. Munk & Co ser jag att det står på skylten så det hette stället :-). 

Nu har vi påsklov, då är det lättare att vara hemma från jobbet. Orken börjar komma tillbaka lite och jag försöker tänka klokt och prioritera i tillvaron. Alice gör sitt bästa med att hjälpa till, inte bara med gos och mys utan om det behövs så kan hon även hjälpa till lite vid datorn och svara på lite mejl och så :-). 

Nu gäller det att försöka bli stark och förbereda mig på nästa steg (här förstår jag och inser att kuratorn har en poäng). Återbesök i slutet av nästa vecka och då kommer förmodligen domen (men man vet aldrig, kanske får vi inget besked) då har de förhoppningsvis analyserat bröstet och det som de tog bort. I bästa fall så dyker det inte upp fler överraskningar utan den fortsatta behandlingen blir antingen bara strålning eller både cytostatika och strålning. Det första alternativet är det lättaste men det andra är det säkraste och är det det som rekommenderas så kommer jag göra det såklart, även om det blir ännu några utmanande månader. Illamående, tappa håret, inte kunna jobba för fullt och vara ännu mer trött är inget jag längtar efter men jag förbereder mig på att det kan vara ett mycket möjligt alternativ och möjliga biverkningar. Det jag fasar mest för är att det ska dyka upp ett tredje eller fjärde alternativ med obehagliga överraskningar.... men hoppas så innerligt på det bästa. 

På tal om att ha tålamod och prioritera klokt. Såg den här i mitt flöde, inte alltid så lätt att följa men tänkvärt! 

Glad påsk önskar jag er alla!