Avstämning av 2022

 Hej kära vänner

Nu börjar år 2022 lida mot sitt slut, ett år som har varit rätt tufft, både i det stora och det lilla. Världsläget och det stora känner alla till så här nöjer jag mig med att ta upp en del av det som har hänt i vår lilla värld. 

Vintern präglades av undersökningar, oro och väntan på besked, under våren var det två operationer och återhämtning, under sommaren var det strålning och sen när den fysiska delen var avklarad kom under hösten den psykiska bearbetningen och med den också en enorm trötthet. Den brottades jag med under första halvan av höstterminen och ett tag tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna ta några initiativ, känna mig pigg eller vara glad. Livet rullade dock på och jag började jobba för fullt igen efter sommaren. Det kanske var ett misstag, min känsla var att alla, både i familjen och på mina två arbeten, förväntade sig att allt, jag, skulle vara som vanligt igen och eftersom det var vad jag själv önskade mig mest av allt så ville jag inte erkänna för någon, knappt ens mig själv, att jag var trött, skör och svag.  

Nåväl, vi hann njuta lite av sommaren efter att strålningen var avklarad. 

Här en mysig dag på Hven. 

                        

Vi var uppe en sväng i stugan till. 

Lovisa och jag var på Malmöfestivalen. Fint att hon fortfarande vill åka med mig så då är det bara att följa med, oavsett om orken finns eller inte!

Vi var i Göteborg och tittade på Håkan Hellström och mötte dessutom upp med bästa Helene!

                                       

                                        

                                        

Lovisa skulle också ha följt med men det krockade med hennes Lukkanföreställning. Vi hann dock hem och fick njuta av sista dagens föreställningar. 

                                         

                                                   

                                         

Här hänger hon med Dick Harrysson och Martin Widmark som båda var högst delaktiga i Vendelsedagarna i Uppåkra. 

                                      

                                      

Helene följde med oss ner efter Göteborg och fick utöver Lovisas föreställning också hänga med till min skola och hålla i en Grej of the day om Bryssel. Kändes passande :-). 

                                      

Jesper hade besök, Rokas från Litauen. 

                                      

Vår bästa lilla trösterska var förstås med under den här tiden och gjorde allt för att muntra upp oss alla. 

                                     

                                     

Vi hade en jättemysig cykelhelg i Småland med fotbollstjejerna då vi firade att även Sofia och jag nu blivit stora tjejer, varmt tack! 

                                     

                                      

                                      

I det gänget var jag bland de sista men bland barndomskompisarna så var Malin och jag de första att kliva över 50-strecket. Det firande vi med en Stockholmshelg. Varmt tack! En av oss i gänget hade varit på begravning i nära anslutning till att vi sågs, begravning för en person i vår ålder som dött av en alltför vanlig och välbekant sjukdom. Min vän sa att det hade varit så sorgligt på begravningen när deras tjejgäng samlades och det var en person som saknades, tänk om det hade varit vi. Jag har tänkt på det många, många gånger sedan dess och är så innerligt glad för att det inte blev så, inte den här gången och jag hoppas att ingen ska fattas på länge, länge tills det blir oundvikligt och vi är gamla och skröpliga. 

Ja, det var rätt mycket full fart där i början av hösten, det kanske bidrog till att mörkret blev så kompakt när allt lugnade ner sig och jag tänkte att jag skulle återfå min energi, en energi som inte ville infinna sig. 

Under våren och sommaren var det bara att ta sig igenom behandlingen och jag var glad över att den fungerade och att jag inte fick bakslag. Under höstens bearbetning så sörjde jag mitt förlorade bröst (även om jag är nöjd med mitt beslut och aldrig kunde ha fått ro med något annat), jag sörjde min begränsade rörlighet i armen, min värkande kropp, klimateriebesvären och allt annat som begränsade mig. Jag ville hitta på roliga saker med familj och vänner, jobba och prestera bra på båda mina jobb, träna och spela en massa padel för att komma i form igen, men orkade inte mer än det mest nödvändiga och insåg att det var bäst att skynda långsamt och ha tålamod. Jag hade fint stöd av kuratorn under den här perioden. Jag är också väldigt tacksam över det stöd jag fick av båda mina arbetsgivare, familj och omgivningen. 

Ungefär vid höstlovet så kom det en vändpunkt, då blev det lite vila och återhämtning. Jag kände av den gamla energin vid några enstaka tillfällen men det gav hopp om att kraften och glädjen kommer att komma tillbaka. Jag hittade också tillbaka till tacksamheten över det jag/vi har istället för att sörja det som saknas. 

Vi var uppe i stugan en sväng. 

Vi fixade lite hemma. 

Jesper började på praktikplats på Ica och började må lite bättre. Det går upp och ner men huvudriktningen just nu är på rätt håll, det är vi så innerligt glada för! 

Jag och Anna fortsätter våra läkande promenader på söndagarna i Järavallen! Bilden är varken från rätt plats eller år men jag älskar den här bilden, vi ser så härligt glada ut. 

Vi spelar seriespel i padel, resultatmässigt går det lite blandat men det är roligt, jag har fina medspelare, jag är glad över att kunna vara med och spela och försöker ha tålamod att formen inte är på topp. 

Julföreställning på Lukkan! 

Jul blev det i Småland, alla var med, så glad för det! 

Först en kall natt i stugan och fin julaftonsmorgon. 

Sedan fint julfirande på Musikvägen. Inte heller det givet det här året så extra glad över att det blev, samt god juldagsmiddag hos mamma och trevlig annandagspadel och mys med kära vänner! 

Varmt tack! 

Behandlingsmässigt så fortsätter jag att äta mina tabletter som ger mig en massa biverkningar men ska hindra cancern att komma tillbaka. Det är tänkt att jag ska äta de tabletterna i tio år, om de räddar mig från att bli sjuk igen så är det ett billigt pris att betala, trots alla biverkningar. Jag ska på återbesök i februari/mars och då får vi se hur läget är. Bara att hoppas på det bästa. Jag ska också till lymfenheten i mitten av januari eftersom mina lymfar inte fungerar riktigt som de ska efter att jag opererade bort en del av lymfkörtlarna. I övrigt är det bara att bygga upp kropp och själ igen och fortsätta att ha tålamod.

Ja, nu sätter vi snart punkt för 2022. Jag hoppas innerligt att 2023 blir ett lugnare och bättre år för både oss och världen. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla! 

Ta hand om er och varandra! 

Färdigstrålad!

 Hej käraste ni! 

Nu är sommaren i full blom och härliga semestrar och ledigheter är igång för många och för några till och med på sluttampen medan andra har några veckor till av äventyr eller slappande vilket en nu önskar eller i bästa fall en mix av båda. Det är ljuvligt att se alla resebilder på sociala medier för det näst bästa efter att få resa själv är att få se andras resebilder tycker jag. Sist jag skrev i slutet av april hade vi fått positiva besked och det har som tur är inte ändrat sig. Jag har haft lite dåligt samvete att jag inte har uppdaterat på länge, men många har hört av sig som har tänkt på oss så jag hoppas ingen har gått och oroat sig. 

I maj och juni ägnade jag mig åt att slutföra terminerna, både på Apel med min 4-6:a och på universitetet med våra montessorikurser. Jag kände tydligt av att jag inte hade samma ork och energi som vanligt och var tvungen att prioritera klokt. Som jag minns det så ägnade jag mig mest åt återhämtning och jobb men när jag tittar på mina bilder ser jag att vi hann med lite roligheter utöver jobbet också.

Ettårskalas med Alice fina föräldrar och härliga syskon. 

Jesus Christ superstar i Växjö med mamma och syster. 

Loves konfirmation. 

Lovisa och jag var på Så som i himmelen på Malmö Opera. 

Ragnhild hade trevligt kalas.

                                                    Lovisa hade Lukkanföreställning. 

                                                    Fina söndagspromenader med Anna. 

Ja, det hände en hel del trevligheter men i ärlighetens namn känns det mesta som i ett töcken. Jag tyckte det var rätt jobbigt att träffa folk men har hela tiden blivit fint bemött, tack! 

När det gällde jobbet så var det viktigt för mig att slutföra terminerna och det blev fina avslutningar på båda ställena vilket jag är innerligt glad över. Det känns alltid viktigt för mig men extra viktigt efter en mycket tuff termin med mycket oro och ovisshet. Jag fick väldigt fint stöd av ledning och kollegor på båda ställena vilket jag är oändligt tacksam över, varmt tack! Det blev så att jag bara var borta från jobbet i åtta dagar trots mina två operationer. Det slumpade sig så att både sportlovet och påsklovet blev en del av läkningsprocessen. Det var aldrig min avsikt att spela hjälte och jobba på och låtsas som ingenting, men att låta vardagen rulla på och försöka leva så vanligt det gick var mitt sätt att hantera situationen. Hur ska en annars göra när allting rämnar? 

I juni var det mycket annat som också hände, Jesper gick ut skolan, Lovisa fyllde år och jag fyllde också år. Med Jesper var det inte helt lätt att förhålla sig, han har inte varit i skolan så mycket och ogillar även i vanliga fall stohej men vi önskade honom ändå ett fint avslut och en "student" så som han ville ha den. Det lyckades vi väl med tycker jag vilket var fint för modershjärtat. Tusen tack till er som hjälpte oss med det och alla ni som hade velat komma på studentfest är varmt välkomna om två år, Lovisa älskar stohej <3. 

Kring min födelsedag var det också lite ovisst, helst hade jag velat ha en stor fest och hade redan bokat lokal och börjat planera när cancerbeskedet kom. Då var det bara att tänka om och fram tills jag fick besked om strålningen fick allt hållas öppet. Vi fick en finfin weekend i Berlin till slut i alla fall. Jag har aldrig varit där och det kändes som ett lagom projekt. Sen firades jag på hemmaplan också, lyxigt!

Sommaren inleddes med midsommar och en solig vecka i stugan, mysigt. 

Sen började strålningen, varje vardag i tre veckor vilket innebar större delen av juli. Inte det en helst önskar sig under sin ledighet men bara att gilla läget. Det har gått bra, själva behandlingen tog runt 15-20 minuter när allt var igång och trettio minuters väntetid var mer regel än undantag så med cykling fram och tillbaka till sjukhuset tog det 1,5 till 2 timmar per dag. Tiden var olika varje dag, ibland morgon, ibland eftermiddag och ibland mittemellan. Jag trodde jag skulle vara passiv och bara ligga där och strålas men så var det inte. Eftersom det är mitt vänstra bröst som har tagits bort så var jag tvungen att utöver att ligga helt stilla också andas på rätt sätt och hålla andan så länge som de sa till mig, kanske en 20-30 gånger per behandling. Detta är för att skydda hjärtat. Jag blev och är fortfarande trött efter behandlingarna, huden stramar lite och sista veckan och nu efteråt så är det rött, varmt, lite pulserande och klåda i strålningsområdet. Jag får inte utsätta det för sol men en dag när det var galet varmt så cyklade jag till Lomma och badade med t-shirt på. Men i övrigt så gjorde inte behandlingen ont eller var obehaglig. 

Vi försökte hitta på lite semestersaker med barnen på helgerna och om jag hade tidig strålning. Vi var tex på konsert. 

Vi var på Tivoli. 

Nimes och Mölle. 

Vi fick också fint Portugal besök! 

och vi fick träffa fina Nelsson. 

Nu är vi i stugan igen, Johan är inne på sin andra vecka den här omgången och jag kom upp i mitten av denna veckan, så snart jag var klar med strålningen, Kanske kommer barnen upp imorgon, vi hoppas på det. Johan snickrar och fixar en massa och jag mest bara är. 

Hur blir det nu då undrar flera av er. Ja, det jag vet är att jag har tid hos kuratorn och hos sjukgymnasten samt ska ha uppföljning kring hormonbehandlingen och strålbehandlingen men i övrigt är jag nog färdigbehandlad nu. Nästa kontroll är i februari och fram tills dess så ska jag träna på att inte oroa mig alltför mycket (jag lovar inte att jag kommer att lyckas) och försöka ta tillvara på den tid jag får tillsammans med mina nära och kära, hur lång eller kort den än blir, det kan en ju aldrig veta, vare sig med eller utan cancer. 

Ta hand om er och ha en fortsatt fin sommar!