söndag 20 mars 2022

Återhämtning

Hej kära ni!

Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen. Första veckan var jag lite bättre än vad jag hade väntat mig, min bild var att jag skulle vara helt utslagen men om Johan hjälpte mig ur sängen så kunde jag både promenera och vara uppe. Det gjorde dock ont, framförallt i armhålan, armen, sidan och skuldran. Tänk vad mycket nerver och grejer vi har samlade i armhålan, inte trodde jag det skulle kunna påverka så stort område. Såret på bröstet var ingenting i sammanhanget och har inte varit på hela tiden utan bara läkt fint. Lite typiskt eftersom jag snart ska operera bort hela bröstet. Jag som aldrig brukar äta några piller har käkat upp en hel burk med alvedon och mer därtill under den här månaden, fler än jag ätit i hela mitt liv. Maxdosen 8 stycken om dagen kändes definitivt för lite i början och jag hade nog kunnat få starkare piller om jag hade velat. 



Andra veckan var värre än vad jag hade väntat mig, då hade jag tänkt bli bättre men blev istället sämre och hade rejält ont. Då var det sportlov så även resten av gänget var lediga. Vad gör man då om man är hemma och inte kan sitta vid datorn och jobba, träna, spela padel, träffa vänner, göra utflykter eller fixa hemma? Jag försökte vara ute en hel del. Jag vågade inte gå ut själv med Alice men följde med när någon annan var ute med henne och gick även på egna promenader varje dag. Jag gosade också mycket med vår lilla ljuvliga hund. Hon kände av att nu var jag som behövde henne mest i familjen och var max en halv meter ifrån mig all hennes vakna tid under första veckorna. Tänk vad de kan känna av de där små liven, i vanliga fall vill hon gärna vara med där det händer, dvs där det är flest personer och mest aktivitet men när Jesper har en dålig dag och inte orkar stiga upp så kan hon ligga vid hans fotända i flera timmar, då behövs hon bäst där tycker hon. Tänk vilken tur att vi fick henne och att det tajmades till just nu när vi behöver henne som mest. Jag som normalt läser en hel del och framförallt lyssnar mycket på ljudböcker och poddar hade svårt att koncentrera mig på det vilket var lite frustrerande, så särskilt på eftermiddagar och kvällar, när det gjorde som mest ont så gjorde jag något jag inte alls brukar göra och inte riktigt vill erkänna, jag tittade på "The good doctor". Det började redan innan operationen och var väl en sorts bearbetning kanske. Fyra säsonger lyckades jag ta mig igenom, med tjugo program per säsong :-) Den serien är en varm och fin serie som handlar om både npf-problematik och sjukdomar och utspelar sig i sjukhusmiljö så den var perfekt för mig. Ofta är den lite sorglig också så då kunde jag gråta så tårarna sprutade. 



Efter två veckor började jag jobba igen, kanske inte helt återställd men så skönt att återgå till någon sorts normalitet och vardag. Jag jobbar måndag, tisdag och onsdag i mellanstadieklass och där är det anställt en vikarie som backup och avlastning. Det känns jätteskönt och gjorde att jag kunde åka till jobbet och prova hur det kändes utan att vara helt hundra. Det gör också att jag kan ta det lite lugnare, det är bara upp till mig själv att ta det ansvaret och verkligen göra det. Första jobbveckan var det kanske lite si och så med det men efter att jag fått backning av både sjukgymnasten och kuratorn och de hotat med att om jag inte tar det lugnare så får jag inte jobba alls så har jag verkligen försökt att prioritera klokt och ta det lite lugnare. Jag är också mycket tröttare så det går inte att hålla samma tempo som jag brukar. Torsdagar och fredagar jobbar jag på Universitetet med montessoriutbildningen. Där jobbar jag hemifrån och kan styra mer över min tid, jobba på när jag kan och pausa när jag behöver, vilket gör det enklare att anpassa utifrån min nuvarande situation samtidigt som jag där kanske har ännu högre krav på mig att se till att kvalitén på studenternas utbildning inte påverkas av min sjukdom. 


I mitten av tredje veckan var jag tillbaka på sjukhuset för återbesök. Johan var med och vi var båda nervösa. Vi har lärt oss att de där återbesöken är tillfällen där allt möjligt kan hända och är något att frukta. Tyvärr fick jag inte träffa den läkaren som hade opererat mig utan ytterligare en ny person. Jag hade förberett mig på många olika scenarier men jag var inte beredd på det besked jag fick. Läkaren berättade att de hittat ytterligare en tumör i bröstet, den var dubbelt så stor som den första och är av den sorten att den inte syns röntgen eller ultraljud. Läkaren hade tagit ut den men var inte säkra på om han fått med allt och därför behövdes det göras en ny operation. Här ställdes vi inför ett val, antingen att ta ytterligare en tårtbit eller att ta hela bröstet. Frestande såklart att bara ta en tårtbit till, inte så stort ingrepp, förmodligen ganska snabb återhämtning och då har jag bröstet kvar men för mig finns inget annat val än att de ska ta hela bröstet. Jag inser och förstår att det inte finns några garantier för någonting men jag måste i alla fall göra allt vad jag kan för att jag ska få fortsätta leva och att mina barn ska få sin mamma kvar så länge som möjligt. Det blir därför ny operation den 31 mars med samma upplägg som förra gången, inläggning på onsdagskvällen, operation på torsdagen och förhoppningsvis hemgång på fredagen. Det känns tungt såklart nu när jag börjar återhämta mig från förra operationen men inget att göra åt eller något jag kan påverka. 


Veckorna som har följt har jag försökt att samla kraft och läka ihop så mycket som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Vädret har varit fint så vi har varit ute mycket och promenerat i naturen, ibland med fina vänner och ibland själva, Johan, Alice och jag. Jag har ägnat mig åt familjen och senaste veckan har jag kommit igång med lite padel och jogging.  Jag har jobbat på med båda mina jobb, försökt prioritera klokt och acceptera att jag tänker lite långsammare, behöver mer återhämtning och behöver ha lite lägre tempo i tillvaron just nu. Det låter kanske enkelt men ni som känner mig väl vet att det är en utmaning. Nu har jag en och en halv veckas frist att samla kraft och styrka till nästa operation, jag ska försöka använda tiden klokt. 








Jag läste i tidning idag om en kvinna som fått en elakartad cancerform, hon hade dött igår, fyra månader efter beskedet. Så kan det också vara, livet är skört, ta hand om er och era nära och kära. 


Jag är innerligt glad över det fina stöd jag har runtomkring mig, av familj, mina chefer, kollegor, barn, vårdnadshavare och alla ni fina vänner som är med oss på den här resan. Ni betyder väldigt mycket för mig och oss. Tack! 

Varmt kram <3

lördag 12 mars 2022

Bc del 2, operationen

 Ja kära ni, tack för fint stöd och uppmuntran. Allra största delen av tiden tänker jag som er, klart det kommer gå bra, något annat går inte riktigt att ta in även om jag snuddar vid de tankarna också ibland. Jag var mitt uppe i att planera för ett festligt 50-årsfirande när allt kastades omkull. Jag hade hunnit boka lokal, fundera kring meny och börjat skriva gästlista och det kommer att bli av, vi får bara se när, sannolikt ett tag efter min födelsedag men då ska det firas! 

Det blev en annorlunda jul- och nyårsledighet för oss. Vi trodde att vi skulle få besked innan jul men fick bara en ny provtid och nytt datum för besked den 5 januari. Det har varit väldigt jobbigt att inte få besked utan att tvingas vänta, vänta och vänta. Vi åkte i alla fall upp till Småland en sväng och hade en fin jul med familjen. Vi provade ett äventyr, att sova en natt i kylslagen stuga och jag vet inte om det var Alice eller Johan som uppskattade det mest, vi andra frös mest. Julafton på Musikvägen var fröjdefull med syster med familj, mamma och hund. Nyår firades i Torna Hällestad med kära vänner, fint och mysigt. Jag var lite nervös innan för att hålla ihop, kändes lite ödesmättat inför den typen av högtider men det gick bra. 

 

Beskedet som kom den femte januari var som sagt att det skulle bli operation först, sen får vi se. Efter att vi fått beskedet så åkte vi upp till Småland och träffade BK-gänget. Det var väldigt mysigt. 

Vid skolstarten berättade jag för barnen i skolan om läget och informerade vårdnadshavare. Det var jättejobbigt men de tog det bra, viktigt att förmedla hopp och tillförtröst till att det ska gå bra. Det var skönt att de visste men också ett par utmanade dagar innan allt lagt sig med frågor och funderingar och mycket medkänsla. Jag uppskattar medkänsla väldigt mycket, från alla håll och den har verkligen strömmat in på ett sätt som jag inte hade kunnat förvänta mig,  men det är är också det som oftast får mig att brista och börja gråta. 

Under januari hade vi jättemycket Covid i klassen och bland personalen på min skola. Jag var stressad över att bli smittad och inte hinna jobba i lugn och ro innan jag skulle vara borta för operationen och stressad av att inte bli smittad i tillräckligt god tid för att hinna bli frisk till operationen. Runt den 25:e blev först Johan dålig och sen även jag. Det var ändå en viss lättnad när mitt prov visade positivt, då skulle jag nog hinna bli frisk. Jag var rätt dålig, framförallt hade jag jättemycket huvudvärk och kunde inte sitta vid datorn. Frustrerande eftersom jag var hemma och gjorde ingenting och hade velat jobba undan och förbereda inför operationen, Johan suckade lite och sa att anledningen till att jag var hemma var ju att jag var sjuk så därför kanske jag var tvungen att acceptera att jag inte kunde kommentera inlämningar eller förbereda lektioner. Han hade ju faktiskt lite rätt i det, eller kanske ganska mycket. Några utvecklingssamtal kunde jag dock genomföra, fördelen med distanssamtal, de går även att ha hemifrån. 

Den 9:e februari jobbade jag som vanligt fram till kl 16. Sen cyklade jag hem och packade ihop mina saker efter smarta tips av Eva och Linda, tack! Det var jättejobbigt att säga hejdå till familjen, barnen tyckte det var jobbigt att jag skulle opereras och jag själv hade svårt att åka. Kunde inte låta bli att ha lite katastroftankar och tänka att jag kanske aldrig skulle vakna mer och därmed inte träffa min familj mer. Det sa jag såklart inte, kramade bara dem lite extra hårt och sa att jag älskade dem. 

Johan skjutsade in mig till Malmö, såg till så jag hamnade rätt och åkte sen snabbt innan det brast för oss båda. Först var det en nervös väntan utanför efter utfört Covidtest. Tänk om det skulle visa positivt eftersom jag så nyligen haft Covid, då skulle det inte bli någon operation. Men det visade negativt som tur var så jag fick komma in och få min säng och plats. Duschning, skrubbning och allmänt häng på rummet med datorn fick tiden att gå. Det var inte min bästa natts sömn, jag hade en sänggranne med hörbar ångest men jag tänkte att det inte var jag som skulle prestera något, bara ligga och sova så det var inte hela världen. 

På morgonen var det lite trassel med transporten när jag skulle bort till bröstmottagningen kl 7.30 för att få en tråd i tumören så den skulle vara lätt att hitta. Jag blev aningen stressad av att transporten inte kom och jag hörde hur det ringde på min telefon från mitt låsta skåp. Då hade jag redan hunnit lämnat ifrån mig nyckeln, men det löste sig till slut. Det strulade när jag skulle tillbaka också och då tyckte en sköterska så synd om mig så hon följde mig bort, en tio minuters promenad som hon gjorde i sina innetofflor, fint! Vem mötte vi då om inte en gammal kollega till mig som spontant sa: "Åh Linda, vad kul att ses, är allt bra?" Ja, vad svarar man på det när man går där i operationsskjortan, med en tråd i bröstet och en sköterska vid sidan och på väg till operation :-). Nja, sådär sa jag, vi får prata en annan gång. 

När det var dags för operationen fick jag åka iväg i sängen genom kulvertarna, då var jag i god tid och jag fick sen vänta i två timmar innan det var dags. Hade kanske varit jobbigt om jag inte hade varit på vift på morgonen, nu var jag nöjd med att jag var på rätt plats och i god tid. Jag fick några tabletter när jag kom, det bidrog nog också till den avslappnade känslan. Jag är mycket imponerad av personalen, så trevliga och proffsiga. Kirurgen kom och pratade med mig innan operationen Jag påminde honom om att han skulle ta lite rast och äta lite i lugn och ro så han var laddad inför min operation. Då skrattade han och lovade det. Det var en speciell känsla att komma in i operationssalen, jag var då helt lugn och tillitsfull och lämnade över mig helt till den proffsiga personalen. 

Efteråt vaknade jag upp och kände mig helt ok. Pigg och vaken direkt fast de sa att de hade pratat med mig tidigare men det kommer jag inte ihåg. Jag var lite orolig över att det blivit försenat och fick hjälp att ringa Johan. Sen var jag lugn och fick efter ett tag komma tillbaka till avdelning efter ett par timmar. Där fick jag byta rum och min tredje rumskamrat bytte med mig, det var jag glad över eftersom vi fått bra kontakt. Det gjorde rätt ont i hela sidan och armen och jag var trött men jag var vid gott mot. Jag fick lite mat och åt tillsammans med min rumskamrat. Sen ringde jag min mamma och syster och försökte höra av mig till så många jag orkade. 

Nästa dag blev jag undersökt, läkaren kom och sa att operationen gått som han tänkt. Det kändes ju skönt. Det kom också en sjukgymnast som sa att det är jätteviktigt att jag tränar armen, även om det kommer att göra galet ont. Utan henne hade jag aldrig vågat röra armen och töja, det gjorde ju så himla ont och gick emot alla naturliga impulser. Jag hade ett drän, en behållare som fångade upp vätskan från såret men blev av med det och fick lov att åka hem, lycka! 

Sen var det ett par tuffa veckor med återhämtning, jag skriver mer om det i nästa inlägg. Förra onsdagen var jag tillbaka på återbesök. Jag fick både bra och dåliga besked. Det positiva var att de inte har hittat fler cancerceller i lymfkörtlarna utöver i första, portvakten. Det negativa var att de hittat en tumör till i bröstet och det blir därför en ny operation i slutet av mars. Tungt men bara att ladda om. Nu laddar vi för Mello här hemma hos familjen Olsson, fortsatt trevlig lördag!