Nu är sommaren i full blom och härliga semestrar och ledigheter är igång för många och för några till och med på sluttampen medan andra har några veckor till av äventyr eller slappande vilket en nu önskar eller i bästa fall en mix av båda. Det är ljuvligt att se alla resebilder på sociala medier för det näst bästa efter att få resa själv är att få se andras resebilder tycker jag. Sist jag skrev i slutet av april hade vi fått positiva besked och det har som tur är inte ändrat sig. Jag har haft lite dåligt samvete att jag inte har uppdaterat på länge, men många har hört av sig som har tänkt på oss så jag hoppas ingen har gått och oroat sig.
I maj och juni ägnade jag mig åt att slutföra terminerna, både på Apel med min 4-6:a och på universitetet med våra montessorikurser. Jag kände tydligt av att jag inte hade samma ork och energi som vanligt och var tvungen att prioritera klokt. Som jag minns det så ägnade jag mig mest åt återhämtning och jobb men när jag tittar på mina bilder ser jag att vi hann med lite roligheter utöver jobbet också.
Ettårskalas med Alice fina föräldrar och härliga syskon.
Jesus Christ superstar i Växjö med mamma och syster.
Ja, det hände en hel del trevligheter men i ärlighetens namn känns det mesta som i ett töcken. Jag tyckte det var rätt jobbigt att träffa folk men har hela tiden blivit fint bemött, tack!
När det gällde jobbet så var det viktigt för mig att slutföra terminerna och det blev fina avslutningar på båda ställena vilket jag är innerligt glad över. Det känns alltid viktigt för mig men extra viktigt efter en mycket tuff termin med mycket oro och ovisshet. Jag fick väldigt fint stöd av ledning och kollegor på båda ställena vilket jag är oändligt tacksam över, varmt tack! Det blev så att jag bara var borta från jobbet i åtta dagar trots mina två operationer. Det slumpade sig så att både sportlovet och påsklovet blev en del av läkningsprocessen. Det var aldrig min avsikt att spela hjälte och jobba på och låtsas som ingenting, men att låta vardagen rulla på och försöka leva så vanligt det gick var mitt sätt att hantera situationen. Hur ska en annars göra när allting rämnar?
I juni var det mycket annat som också hände, Jesper gick ut skolan, Lovisa fyllde år och jag fyllde också år. Med Jesper var det inte helt lätt att förhålla sig, han har inte varit i skolan så mycket och ogillar även i vanliga fall stohej men vi önskade honom ändå ett fint avslut och en "student" så som han ville ha den. Det lyckades vi väl med tycker jag vilket var fint för modershjärtat. Tusen tack till er som hjälpte oss med det och alla ni som hade velat komma på studentfest är varmt välkomna om två år, Lovisa älskar stohej <3.
Kring min födelsedag var det också lite ovisst, helst hade jag velat ha en stor fest och hade redan bokat lokal och börjat planera när cancerbeskedet kom. Då var det bara att tänka om och fram tills jag fick besked om strålningen fick allt hållas öppet. Vi fick en finfin weekend i Berlin till slut i alla fall. Jag har aldrig varit där och det kändes som ett lagom projekt. Sen firades jag på hemmaplan också, lyxigt!
