fredag 29 juli 2022

Färdigstrålad!

 Hej käraste ni! 


Nu är sommaren i full blom och härliga semestrar och ledigheter är igång för många och för några till och med på sluttampen medan andra har några veckor till av äventyr eller slappande vilket en nu önskar eller i bästa fall en mix av båda. Det är ljuvligt att se alla resebilder på sociala medier för det näst bästa efter att få resa själv är att få se andras resebilder tycker jag. Sist jag skrev i slutet av april hade vi fått positiva besked och det har som tur är inte ändrat sig. Jag har haft lite dåligt samvete att jag inte har uppdaterat på länge, men många har hört av sig som har tänkt på oss så jag hoppas ingen har gått och oroat sig. 

I maj och juni ägnade jag mig åt att slutföra terminerna, både på Apel med min 4-6:a och på universitetet med våra montessorikurser. Jag kände tydligt av att jag inte hade samma ork och energi som vanligt och var tvungen att prioritera klokt. Som jag minns det så ägnade jag mig mest åt återhämtning och jobb men när jag tittar på mina bilder ser jag att vi hann med lite roligheter utöver jobbet också.

Ettårskalas med Alice fina föräldrar och härliga syskon. 


Jesus Christ superstar i Växjö med mamma och syster. 


Loves konfirmation. 



Lovisa och jag var på Så som i himmelen på Malmö Opera. 


Ragnhild hade trevligt kalas.



                                                    Lovisa hade Lukkanföreställning. 



                                                    Fina söndagspromenader med Anna. 


Ja, det hände en hel del trevligheter men i ärlighetens namn känns det mesta som i ett töcken. Jag tyckte det var rätt jobbigt att träffa folk men har hela tiden blivit fint bemött, tack! 

När det gällde jobbet så var det viktigt för mig att slutföra terminerna och det blev fina avslutningar på båda ställena vilket jag är innerligt glad över. Det känns alltid viktigt för mig men extra viktigt efter en mycket tuff termin med mycket oro och ovisshet. Jag fick väldigt fint stöd av ledning och kollegor på båda ställena vilket jag är oändligt tacksam över, varmt tack! Det blev så att jag bara var borta från jobbet i åtta dagar trots mina två operationer. Det slumpade sig så att både sportlovet och påsklovet blev en del av läkningsprocessen. Det var aldrig min avsikt att spela hjälte och jobba på och låtsas som ingenting, men att låta vardagen rulla på och försöka leva så vanligt det gick var mitt sätt att hantera situationen. Hur ska en annars göra när allting rämnar? 

I juni var det mycket annat som också hände, Jesper gick ut skolan, Lovisa fyllde år och jag fyllde också år. Med Jesper var det inte helt lätt att förhålla sig, han har inte varit i skolan så mycket och ogillar även i vanliga fall stohej men vi önskade honom ändå ett fint avslut och en "student" så som han ville ha den. Det lyckades vi väl med tycker jag vilket var fint för modershjärtat. Tusen tack till er som hjälpte oss med det och alla ni som hade velat komma på studentfest är varmt välkomna om två år, Lovisa älskar stohej <3. 








Kring min födelsedag var det också lite ovisst, helst hade jag velat ha en stor fest och hade redan bokat lokal och börjat planera när cancerbeskedet kom. Då var det bara att tänka om och fram tills jag fick besked om strålningen fick allt hållas öppet. Vi fick en finfin weekend i Berlin till slut i alla fall. Jag har aldrig varit där och det kändes som ett lagom projekt. Sen firades jag på hemmaplan också, lyxigt!






Sommaren inleddes med midsommar och en solig vecka i stugan, mysigt. 










Sen började strålningen, varje vardag i tre veckor vilket innebar större delen av juli. Inte det en helst önskar sig under sin ledighet men bara att gilla läget. Det har gått bra, själva behandlingen tog runt 15-20 minuter när allt var igång och trettio minuters väntetid var mer regel än undantag så med cykling fram och tillbaka till sjukhuset tog det 1,5 till 2 timmar per dag. Tiden var olika varje dag, ibland morgon, ibland eftermiddag och ibland mittemellan. Jag trodde jag skulle vara passiv och bara ligga där och strålas men så var det inte. Eftersom det är mitt vänstra bröst som har tagits bort så var jag tvungen att utöver att ligga helt stilla också andas på rätt sätt och hålla andan så länge som de sa till mig, kanske en 20-30 gånger per behandling. Detta är för att skydda hjärtat. Jag blev och är fortfarande trött efter behandlingarna, huden stramar lite och sista veckan och nu efteråt så är det rött, varmt, lite pulserande och klåda i strålningsområdet. Jag får inte utsätta det för sol men en dag när det var galet varmt så cyklade jag till Lomma och badade med t-shirt på. Men i övrigt så gjorde inte behandlingen ont eller var obehaglig. 

Vi försökte hitta på lite semestersaker med barnen på helgerna och om jag hade tidig strålning. Vi var tex på konsert. 


Vi var på Tivoli. 




Nimes och Mölle. 

















Vi fick också fint Portugal besök! 




och vi fick träffa fina Nelsson. 


Nu är vi i stugan igen, Johan är inne på sin andra vecka den här omgången och jag kom upp i mitten av denna veckan, så snart jag var klar med strålningen, Kanske kommer barnen upp imorgon, vi hoppas på det. Johan snickrar och fixar en massa och jag mest bara är. 





Hur blir det nu då undrar flera av er. Ja, det jag vet är att jag har tid hos kuratorn och hos sjukgymnasten samt ska ha uppföljning kring hormonbehandlingen och strålbehandlingen men i övrigt är jag nog färdigbehandlad nu. Nästa kontroll är i februari och fram tills dess så ska jag träna på att inte oroa mig alltför mycket (jag lovar inte att jag kommer att lyckas) och försöka ta tillvara på den tid jag får tillsammans med mina nära och kära, hur lång eller kort den än blir, det kan en ju aldrig veta, vare sig med eller utan cancer. 

Ta hand om er och ha en fortsatt fin sommar!







tisdag 26 april 2022

Positivt besked!


Positivt besked

Jag brukar ha en förkärlek att ta allt i kronologisk ordning men den här gången tar vi helt enkelt det viktigaste, I fredags var det dags, dags för det fruktade återbesöket. jag var så galet nervös innan men samtidigt så ville jag så gärna ha besked om hur fortsättningen av våren ska se ut och ja också fortsättningen av mitt och vårt liv. Jag hade målat upp olika alternativ, där mitt värsta var om vi skulle få höra att de hittat aggressiva tumörer i det borttagna bröstet, tumörer som sannolikt redan hunnit sprida sig till andra delar av kroppen och att jag har det som kallas för spridd bröstcancer och inte går att bota. Det var mitt absolut värsta scenario. Allt annat kändes på något sätt som positiva nyheter även om jag såklart inte såg fram emot om det skulle bli en cytostatikabehandling (cellgifter). Det jag säkert visste var att det skulle bli strålning och hormonbehandling, det hade de sagt från början att det skulle bli oavsett andra åtgärder. 

Johan och jag åkte dit tillsammans och kan nu vägen till Bröstmottagningen alltför väl, till och med jag med uselt lokalsinne. Förra gången så tyckte vi att läkaren som vi träffade för första gången på det återbesöket var otydlig och inte kunde förklara konsekvenserna av de olika alternativ jag ställdes inför så förväntningarna på läkaren var inte så höga.Vi tänkte att återbesöken är kanske inte så högt prioriterade, de ska ju bara berätta vad som har bestämts på ett gemensamt läkarmöte.  Jag hade dock fått ett löfte från den opererande läkaren att han ska ringa upp mig någon vecka efter återbesöket om jag har några frågor så det känns bra. Läkaren vi fick träffa den här gången var jättebra och tydlig (och lämnade goda besked, det kanske också bidrog till att jag verkligen gillade henne :-)). Hon berättade att de hittat fler saker i det bortopererade bröstet, de hade bla hittat åtta tumörer till, små visserligen där den största var en centimeter och de bredde ut sig på på ett område av 9 cm. Det innebar sa läkaren att det var helt rätt beslut att ta bort hela bröstet och eftersom jag gjort det så har de nu tagit bort alla tumörerna med god marginal och att cancern därför är borta och jag är frisk. När hon sa det så grät både jag och Johan så det skvalade och jag gråter fortfarande varje gång jag ska säga det, frisk <3. Hon sa också att de hittat en lymfa till i bröstet och den var inte smittad, vilket är positivt. Hon sa också att mina tumörer varit av den snälla sorten och är hormonkänsliga vilket gör att efterbehandling med hormoner har effekt. 

                                               

Det är en så, så stor lättnad att det brister varje gång jag ska säga det, frisk, och jag kan nästan inte tro att det är sant. Läkaren sa också att jag inte ska behandlas med cytostatikabehandling eftersom det är så starka biverkningar och i mitt fall skulle det inte förbättra mina chanser, de ska istället stråla lite extra samt så ska jag ha en tuff hormonbehandling som kommer hålla på i tio år. Båda de här åtgärderna är för att förhindra återfall och det är klart att det finns en oro kring just det, både att den ska komma tillbaka eller dyka upp någon annanstans, att jag ropar hej för tidigt samtidigt som tiden blir extra värdefull om den är utmätt och det är den ju egentligen för oss alla, så klyschigt men sant att det gäller att ta tillvara på nuet för det är det enda vi är säkra på att vi har. Så jag ska träna på att inte oroa mig och bara glädjas åt att jag just nu enligt läkarna är cancerfri, i övrigt finns det inga garantier för något i livet. 

                                               

Läkaren tittade också såret och sa att det läker fint, det bildas dock fortfarande vätska men det var ännu inte så mycket att hon ville tappa det igen. Efter läkaren fick jag träffa sköterska och hon pratade om strålningen, om hormonbehandlingen och alla biverkningar man kan få, så pass många att de flesta inte fullföljer behandlingen men att det är viktigt att hålla ut de tre första månaderna även om det är jobbigt för sen blir det bättre, hon berättade också om proteser och jag ska tillbaka om några veckor och prova ut det. 

Omtumlade och så innerligt glada lämnade vi sjukhuset och utanför blommade magnolian för fullt. Jag tyckte redan tidigare mycket om magnolian men nu älskar jag den ännu mer och den kommer för alltid att påminna mig om den här stunden. En inte alltför smickrande bild men oerhört lättade <3. 

                                     

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om lite annat också men det får vara bra så här för den är gången. Tack för att ni vill läsa och vara med på vår resa. Någonstans, fortfarande lite långt borta men ändå, börjar vi skymta en annan, mer vanlig typ av resa och en vanlig tillvaro, åh vad jag längtar!

 Varm kram!