Klar förbättring!

 Hej på er kära vänner!

Varmt tack för all omtanke och pepp. Det har verkligen värmt och stöttat mig. En första riktigt tuff vecka följdes av ännu en men nu, efter lite drygt två veckor så märker jag en klar förbättring vilket jag är väldigt glad över. Idag har jag varit ute i vida världen, Johan och jag var och åt lunch i Skrylle. Dock utan sedvanlig jogging i spåret, det räckte för mig med en långsam promenad från bilen till restaurangen men ändå, det var väldigt gott och mysigt! 

Jag har fortfarande rätt ont, rullar ur sängen, hasar runt här hemma, vilar, tittar på tv, går max en minirunda om dagen ute för att få lite frisk luft och behöver fortfarande hjälp med lite av varje men det är ändå bättre. Betydligt bättre! Jag hade bestämt mig för att vänta med att skriva tills läget var bättre och nu är det det! (jag hade också några lärarobservationer att kommentera så under skrivbara stunder fick det vara prio ett.) Det finns nu stunder på dagen då det nästa inte känns alls och framförallt har jag sovit bättre. Det blir många timmar att hålla ut och ha ont om en bara sover ca 3 timmar per natt. Det var det bästa med mitt besök i Göteborg, att jag fick sömntabletter. Jag, som innan cancern knappt aldrig hade tagit en alvedon, bad faktiskt om sömntabletter för jag insåg att det kommer aldrig läka om jag inte kan koppla av utan spänner mig hela tiden av smärta och sömnbrist spädde på det onda ytterligare. Jag verkar ha väldigt tunn hud och strålskadorna bygger på känsligheten ytterligare där det ska läka så det brände som eld samt så var de inne på båda sidorna i magen vilket gör det lite dubbelt upp där. Men nu är jag förhoppningsvis över det värsta och ska sluta beklaga mig. Tröstehunden Alice tar verkligen sitt jobb på allvar och lämnar knappt min sida. 

Det var sannerligen en utmaning att ta mig till Göteborg i onsdags, i efterhand inser jag att jag borde ha antagit Johans erbjudande att skjutsa mig men jag var inte säker på att det skulle vara så mycket lindrigare i bil och jag tyckte synd om Johan som både har lite problem med ryggen och hade fått ta ledigt en dag veckan innan för att hämta hem mig. Han är dessutom fantastisk och tålmodig och tar hand om allt här hemma, såsom hund och hushåll samt hjälper mig med allt så jag tyckte han skulle få jobba i lugn och ro. På vägen upp på tåget kollade jag dock på hotell i närheten av Göteborg C för då tänkte jag att jag kommer aldrig klara att ta mig hem igen samma dag. Men det gick, buss till Lund C, tåg till Göteborg och sen spårvagn till Sahlgrenska. Där var jag i god tid, så god tid att jag förväxlades med en annan patient med samma namn och det blev knas och en väldigt hastigt undersökning av läkaren. Han tyckte det var lite dålig sårläkning och att jag var ovanligt färgglad men inget som krävde ett kompletterande besök. Rätt frustrerande med en stressad läkare när en har åkt så långt och jag hade många frågor och nej, det var inte Karin, min favoritläkare Karin. Ska försöka få henne till nästa besök om tre månader. Jag höll dock fast vid den underbara sköterskan när läkaren hastade ut, fick god hjälp, fick ställt alla mina frågor och hon pratade även med läkaren som skrev ut tio st sömntabletter. På hemvägen gick alla transporter kloss i kloss så innan jag hade hunnit tänka så mycket så satt jag på tåget hem igen och blev som en våt liten fläck upphämtad av Johan vid stationen, en sömntablett på det och sen sov jag 7,5 timme, så underbart. Två nätter till med sömntabletter och nu tre nätter utan och alla med bättre sömn, det  tror jag har varit avgörande för att livet har känts betydligt bättre. I söndags slutade jag också med de blodförtunnande sprutorna och stödstrumporna, även det bidrar till att jag känner mig bättre. I synnerhet eftersom läkaren sagt att jag verkade reagera väl bra på sprutorna och verkligen skulle undvika att trilla, stöta mot något eller skada mig eftersom det kunde orsaka en kraftig inre blödning. Inte helt optimalt att säga till mig som redan var skör och skulle ta mig hem med lokaltrafik från Göteborg till Lund. 

En väldigt stor skillnad på den här operationen jämfört med canceroperationerna är att den här för mig har inneburit mer kroppslig smärta men den är inte alls lika ångestframkallande, varken hos mig eller min omgivning. Den oerhörda oron för vilka besked en ska få, hur spridd är cancern, vilken sort, vilken behandling krävs, kommer jag att överleva, vad ska jag säga till barnen och vad säger en när omgivningen frågar finns inte alls på samma sätt. Nu har jag inte varit ute och mött så mycket folk men jag är säker på att det kommer vara mycket lättare, både för mig och mottagare när jag svarar på frågan hur läget är med att jag för tillfället är lite begränsad efter att har opererats för en rekonstruktion istället för att säga att jag har bröstcancer. Sen är jag väldigt tacksam över alla som frågade, stöttade och vågade komma fram även under cancerprocessen, en process som väcker starka känslor hos många av oss, inte minst eftersom många tyvärr har egna erfarenheter på olika sätt. 

I helgen var Lollolovisan hemma, det var väldigt mysigt. Hon passade på att vara här en långhelg men har inte höstlov eftersom Sundseleverna ska vara med som statister i Jim och Piraterna Blom på Helsingborgs stadsteater och det är repetitioner hela veckan. Det är premiär den 22 november så det har vi bokat biljetter till. Vi hade filmkväll och mös i soffan tillsammans, ljuvligt! Ingen ny bild dock utan återanvänder en från förra gången hon var hemma. 

Igår var Bodil förbi med en jättefin blomma, varmt tack, både för blomman och omtanken! Stort tack också till Malin samt Vårfru/Apel för fina blommor och omtanke! 

Den 24 oktober var det FN-dagen. Varje år på FN-dagen sedan 1998, oavsett vilken skola jag har arbetat på, har jag berättat om Hari och de andra barnen på Intact Special School i Indien. I år får det bli lite senare men det kommer bli även det här året. 

Det utlovade blogginlägget om Intact och vår resa där i julas kommer också att komma snart. Det var där den här bloggen började, familjen Olssons Indienäventyr. Sen fortsatt det med Familjen Olsson i Portugal, Canceräventyret och snart hoppas jag att vi är tillbaka på Indienäventyret igen, både det vi upplevde i julas och det vi planerar genomföra februari 2027, kanske tillsammans med några av er! 

Jag har sammanlagt gjort 228 inlägg, många av er har varit med hela vägen, både i glädje och sorg, i mörker och ljus och andra har tillkommit längs vägen. Jag tror jag startade den 2010, det var i alla fall då vi var i Indien med familjen på bröllopsresa. Den här månaden nådde den drygt 60 000 visningar, galet många. Tusen, tusen tack för allt stöd i med och motvind. 

Kramar, Linda