Bc del 2, operationen

 Ja kära ni, tack för fint stöd och uppmuntran. Allra största delen av tiden tänker jag som er, klart det kommer gå bra, något annat går inte riktigt att ta in även om jag snuddar vid de tankarna också ibland. Jag var mitt uppe i att planera för ett festligt 50-årsfirande när allt kastades omkull. Jag hade hunnit boka lokal, fundera kring meny och börjat skriva gästlista och det kommer att bli av, vi får bara se när, sannolikt ett tag efter min födelsedag men då ska det firas! 

Det blev en annorlunda jul- och nyårsledighet för oss. Vi trodde att vi skulle få besked innan jul men fick bara en ny provtid och nytt datum för besked den 5 januari. Det har varit väldigt jobbigt att inte få besked utan att tvingas vänta, vänta och vänta. Vi åkte i alla fall upp till Småland en sväng och hade en fin jul med familjen. Vi provade ett äventyr, att sova en natt i kylslagen stuga och jag vet inte om det var Alice eller Johan som uppskattade det mest, vi andra frös mest. Julafton på Musikvägen var fröjdefull med syster med familj, mamma och hund. Nyår firades i Torna Hällestad med kära vänner, fint och mysigt. Jag var lite nervös innan för att hålla ihop, kändes lite ödesmättat inför den typen av högtider men det gick bra. 

 

Beskedet som kom den femte januari var som sagt att det skulle bli operation först, sen får vi se. Efter att vi fått beskedet så åkte vi upp till Småland och träffade BK-gänget. Det var väldigt mysigt. 

Vid skolstarten berättade jag för barnen i skolan om läget och informerade vårdnadshavare. Det var jättejobbigt men de tog det bra, viktigt att förmedla hopp och tillförtröst till att det ska gå bra. Det var skönt att de visste men också ett par utmanade dagar innan allt lagt sig med frågor och funderingar och mycket medkänsla. Jag uppskattar medkänsla väldigt mycket, från alla håll och den har verkligen strömmat in på ett sätt som jag inte hade kunnat förvänta mig,  men det är är också det som oftast får mig att brista och börja gråta. 

Under januari hade vi jättemycket Covid i klassen och bland personalen på min skola. Jag var stressad över att bli smittad och inte hinna jobba i lugn och ro innan jag skulle vara borta för operationen och stressad av att inte bli smittad i tillräckligt god tid för att hinna bli frisk till operationen. Runt den 25:e blev först Johan dålig och sen även jag. Det var ändå en viss lättnad när mitt prov visade positivt, då skulle jag nog hinna bli frisk. Jag var rätt dålig, framförallt hade jag jättemycket huvudvärk och kunde inte sitta vid datorn. Frustrerande eftersom jag var hemma och gjorde ingenting och hade velat jobba undan och förbereda inför operationen, Johan suckade lite och sa att anledningen till att jag var hemma var ju att jag var sjuk så därför kanske jag var tvungen att acceptera att jag inte kunde kommentera inlämningar eller förbereda lektioner. Han hade ju faktiskt lite rätt i det, eller kanske ganska mycket. Några utvecklingssamtal kunde jag dock genomföra, fördelen med distanssamtal, de går även att ha hemifrån. 

Den 9:e februari jobbade jag som vanligt fram till kl 16. Sen cyklade jag hem och packade ihop mina saker efter smarta tips av Eva och Linda, tack! Det var jättejobbigt att säga hejdå till familjen, barnen tyckte det var jobbigt att jag skulle opereras och jag själv hade svårt att åka. Kunde inte låta bli att ha lite katastroftankar och tänka att jag kanske aldrig skulle vakna mer och därmed inte träffa min familj mer. Det sa jag såklart inte, kramade bara dem lite extra hårt och sa att jag älskade dem. 

Johan skjutsade in mig till Malmö, såg till så jag hamnade rätt och åkte sen snabbt innan det brast för oss båda. Först var det en nervös väntan utanför efter utfört Covidtest. Tänk om det skulle visa positivt eftersom jag så nyligen haft Covid, då skulle det inte bli någon operation. Men det visade negativt som tur var så jag fick komma in och få min säng och plats. Duschning, skrubbning och allmänt häng på rummet med datorn fick tiden att gå. Det var inte min bästa natts sömn, jag hade en sänggranne med hörbar ångest men jag tänkte att det inte var jag som skulle prestera något, bara ligga och sova så det var inte hela världen. 

På morgonen var det lite trassel med transporten när jag skulle bort till bröstmottagningen kl 7.30 för att få en tråd i tumören så den skulle vara lätt att hitta. Jag blev aningen stressad av att transporten inte kom och jag hörde hur det ringde på min telefon från mitt låsta skåp. Då hade jag redan hunnit lämnat ifrån mig nyckeln, men det löste sig till slut. Det strulade när jag skulle tillbaka också och då tyckte en sköterska så synd om mig så hon följde mig bort, en tio minuters promenad som hon gjorde i sina innetofflor, fint! Vem mötte vi då om inte en gammal kollega till mig som spontant sa: "Åh Linda, vad kul att ses, är allt bra?" Ja, vad svarar man på det när man går där i operationsskjortan, med en tråd i bröstet och en sköterska vid sidan och på väg till operation :-). Nja, sådär sa jag, vi får prata en annan gång. 

När det var dags för operationen fick jag åka iväg i sängen genom kulvertarna, då var jag i god tid och jag fick sen vänta i två timmar innan det var dags. Hade kanske varit jobbigt om jag inte hade varit på vift på morgonen, nu var jag nöjd med att jag var på rätt plats och i god tid. Jag fick några tabletter när jag kom, det bidrog nog också till den avslappnade känslan. Jag är mycket imponerad av personalen, så trevliga och proffsiga. Kirurgen kom och pratade med mig innan operationen Jag påminde honom om att han skulle ta lite rast och äta lite i lugn och ro så han var laddad inför min operation. Då skrattade han och lovade det. Det var en speciell känsla att komma in i operationssalen, jag var då helt lugn och tillitsfull och lämnade över mig helt till den proffsiga personalen. 

Efteråt vaknade jag upp och kände mig helt ok. Pigg och vaken direkt fast de sa att de hade pratat med mig tidigare men det kommer jag inte ihåg. Jag var lite orolig över att det blivit försenat och fick hjälp att ringa Johan. Sen var jag lugn och fick efter ett tag komma tillbaka till avdelning efter ett par timmar. Där fick jag byta rum och min tredje rumskamrat bytte med mig, det var jag glad över eftersom vi fått bra kontakt. Det gjorde rätt ont i hela sidan och armen och jag var trött men jag var vid gott mot. Jag fick lite mat och åt tillsammans med min rumskamrat. Sen ringde jag min mamma och syster och försökte höra av mig till så många jag orkade. 

Nästa dag blev jag undersökt, läkaren kom och sa att operationen gått som han tänkt. Det kändes ju skönt. Det kom också en sjukgymnast som sa att det är jätteviktigt att jag tränar armen, även om det kommer att göra galet ont. Utan henne hade jag aldrig vågat röra armen och töja, det gjorde ju så himla ont och gick emot alla naturliga impulser. Jag hade ett drän, en behållare som fångade upp vätskan från såret men blev av med det och fick lov att åka hem, lycka! 

Sen var det ett par tuffa veckor med återhämtning, jag skriver mer om det i nästa inlägg. Förra onsdagen var jag tillbaka på återbesök. Jag fick både bra och dåliga besked. Det positiva var att de inte har hittat fler cancerceller i lymfkörtlarna utöver i första, portvakten. Det negativa var att de hittat en tumör till i bröstet och det blir därför en ny operation i slutet av mars. Tungt men bara att ladda om. Nu laddar vi för Mello här hemma hos familjen Olsson, fortsatt trevlig lördag!