Återhämtning

Hej kära ni!

Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen. Första veckan var jag lite bättre än vad jag hade väntat mig, min bild var att jag skulle vara helt utslagen men om Johan hjälpte mig ur sängen så kunde jag både promenera och vara uppe. Det gjorde dock ont, framförallt i armhålan, armen, sidan och skuldran. Tänk vad mycket nerver och grejer vi har samlade i armhålan, inte trodde jag det skulle kunna påverka så stort område. Såret på bröstet var ingenting i sammanhanget och har inte varit på hela tiden utan bara läkt fint. Lite typiskt eftersom jag snart ska operera bort hela bröstet. Jag som aldrig brukar äta några piller har käkat upp en hel burk med alvedon och mer därtill under den här månaden, fler än jag ätit i hela mitt liv. Maxdosen 8 stycken om dagen kändes definitivt för lite i början och jag hade nog kunnat få starkare piller om jag hade velat. 

Andra veckan var värre än vad jag hade väntat mig, då hade jag tänkt bli bättre men blev istället sämre och hade rejält ont. Då var det sportlov så även resten av gänget var lediga. Vad gör man då om man är hemma och inte kan sitta vid datorn och jobba, träna, spela padel, träffa vänner, göra utflykter eller fixa hemma? Jag försökte vara ute en hel del. Jag vågade inte gå ut själv med Alice men följde med när någon annan var ute med henne och gick även på egna promenader varje dag. Jag gosade också mycket med vår lilla ljuvliga hund. Hon kände av att nu var jag som behövde henne mest i familjen och var max en halv meter ifrån mig all hennes vakna tid under första veckorna. Tänk vad de kan känna av de där små liven, i vanliga fall vill hon gärna vara med där det händer, dvs där det är flest personer och mest aktivitet men när Jesper har en dålig dag och inte orkar stiga upp så kan hon ligga vid hans fotända i flera timmar, då behövs hon bäst där tycker hon. Tänk vilken tur att vi fick henne och att det tajmades till just nu när vi behöver henne som mest. Jag som normalt läser en hel del och framförallt lyssnar mycket på ljudböcker och poddar hade svårt att koncentrera mig på det vilket var lite frustrerande, så särskilt på eftermiddagar och kvällar, när det gjorde som mest ont så gjorde jag något jag inte alls brukar göra och inte riktigt vill erkänna, jag tittade på "The good doctor". Det började redan innan operationen och var väl en sorts bearbetning kanske. Fyra säsonger lyckades jag ta mig igenom, med tjugo program per säsong :-) Den serien är en varm och fin serie som handlar om både npf-problematik och sjukdomar och utspelar sig i sjukhusmiljö så den var perfekt för mig. Ofta är den lite sorglig också så då kunde jag gråta så tårarna sprutade. 

Efter två veckor började jag jobba igen, kanske inte helt återställd men så skönt att återgå till någon sorts normalitet och vardag. Jag jobbar måndag, tisdag och onsdag i mellanstadieklass och där är det anställt en vikarie som backup och avlastning. Det känns jätteskönt och gjorde att jag kunde åka till jobbet och prova hur det kändes utan att vara helt hundra. Det gör också att jag kan ta det lite lugnare, det är bara upp till mig själv att ta det ansvaret och verkligen göra det. Första jobbveckan var det kanske lite si och så med det men efter att jag fått backning av både sjukgymnasten och kuratorn och de hotat med att om jag inte tar det lugnare så får jag inte jobba alls så har jag verkligen försökt att prioritera klokt och ta det lite lugnare. Jag är också mycket tröttare så det går inte att hålla samma tempo som jag brukar. Torsdagar och fredagar jobbar jag på Universitetet med montessoriutbildningen. Där jobbar jag hemifrån och kan styra mer över min tid, jobba på när jag kan och pausa när jag behöver, vilket gör det enklare att anpassa utifrån min nuvarande situation samtidigt som jag där kanske har ännu högre krav på mig att se till att kvalitén på studenternas utbildning inte påverkas av min sjukdom. 

I mitten av tredje veckan var jag tillbaka på sjukhuset för återbesök. Johan var med och vi var båda nervösa. Vi har lärt oss att de där återbesöken är tillfällen där allt möjligt kan hända och är något att frukta. Tyvärr fick jag inte träffa den läkaren som hade opererat mig utan ytterligare en ny person. Jag hade förberett mig på många olika scenarier men jag var inte beredd på det besked jag fick. Läkaren berättade att de hittat ytterligare en tumör i bröstet, den var dubbelt så stor som den första och är av den sorten att den inte syns röntgen eller ultraljud. Läkaren hade tagit ut den men var inte säkra på om han fått med allt och därför behövdes det göras en ny operation. Här ställdes vi inför ett val, antingen att ta ytterligare en tårtbit eller att ta hela bröstet. Frestande såklart att bara ta en tårtbit till, inte så stort ingrepp, förmodligen ganska snabb återhämtning och då har jag bröstet kvar men för mig finns inget annat val än att de ska ta hela bröstet. Jag inser och förstår att det inte finns några garantier för någonting men jag måste i alla fall göra allt vad jag kan för att jag ska få fortsätta leva och att mina barn ska få sin mamma kvar så länge som möjligt. Det blir därför ny operation den 31 mars med samma upplägg som förra gången, inläggning på onsdagskvällen, operation på torsdagen och förhoppningsvis hemgång på fredagen. Det känns tungt såklart nu när jag börjar återhämta mig från förra operationen men inget att göra åt eller något jag kan påverka. 

Veckorna som har följt har jag försökt att samla kraft och läka ihop så mycket som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Vädret har varit fint så vi har varit ute mycket och promenerat i naturen, ibland med fina vänner och ibland själva, Johan, Alice och jag. Jag har ägnat mig åt familjen och senaste veckan har jag kommit igång med lite padel och jogging.  Jag har jobbat på med båda mina jobb, försökt prioritera klokt och acceptera att jag tänker lite långsammare, behöver mer återhämtning och behöver ha lite lägre tempo i tillvaron just nu. Det låter kanske enkelt men ni som känner mig väl vet att det är en utmaning. Nu har jag en och en halv veckas frist att samla kraft och styrka till nästa operation, jag ska försöka använda tiden klokt. 

Jag läste i tidning idag om en kvinna som fått en elakartad cancerform, hon hade dött igår, fyra månader efter beskedet. Så kan det också vara, livet är skört, ta hand om er och era nära och kära. 

Jag är innerligt glad över det fina stöd jag har runtomkring mig, av familj, mina chefer, kollegor, barn, vårdnadshavare och alla ni fina vänner som är med oss på den här resan. Ni betyder väldigt mycket för mig och oss. Tack! 

Varmt kram <3