Bröstcancerutmaningen, del 1

 Ja ni kära vänner, det här brukar vara en reseblogg och många av er har varit med sedan de första resorna, Rosa bussarna, Asien, Guatemala, Peru, Kambodja, Thailand, varit med på Indienäventyret, Baliresan och sen med oss, familjen Olsson, fem år i Portugal. Ni har varit med på kamelutflykter, elefantturer. dykning, varit med på julavslutningen med invigningen av sensoriska rummet hos Thomas och barnen på Intact Special School, India och på Svenska skolan i Lissabon, Ni har varit med på resan genom livet som både har innehållit glädje och sorg för oss som för alla er andra. 

Nu är vi hemma i Sverige igen, sedan två och ett halvt år som till stor del har präglats av Covid 19, oro kring äldste sonen och mycket jobb. Det var egentligen det sistnämnda som jag främst behövde ta tag i, att hitta en bättre balans i tillvaron men så kom något annat emellan. I början av oktober blev jag kallad till vanlig mammografi. Jag stressade dit efter ett möte och från den vidare till padelträning. Jag tänkte inte så mycket på det mer än att jag sa till Johan när det hade gått några veckor att det var märkligt att jag inte fått något svar. Det skulle man få inom två veckor. Under första halvan av november kom det dock en kallelse, till kompletterande mammografi i Malmö exakt en vecka senare. Jag blev rädd och orolig men försökte tänka positivt, det behövde inte betyda något. 

Jag var där tisdagen den 16:e november, det var på eftermiddagen när jag egentligen skulle hållit i ett förstelärarmöte så jag kände att jag behövde berätta det för min rektor och närmaste kollegor, andra läkarbesök hade jag nog försökt boka om men detta var det läge att gå på insåg jag. 

Johan var med och de tog flera röntgenbilder och det konstaterades att det fanns en knöl i vänster bröst. Den tog de prover på och också prover i armhålan eftersom mina lymfkörtlar såg konstiga ut. De tog många biopsier i bröstet vilket gjorde rätt ont. Läkaren svarade lite undvikande att hon behandlar alla knölar som tänkbara tumörer för säkerhetsskull och både jag och Johan kände att hon nog trodde det var en tumör. Dagen därpå åkte jag till Borås för två dagars examinationer på montessorikursen, det var med sargat bröst och tusen tankar i huvudet. Sedan hade vi motsvarande två dagar på Malmö universitet då vi använde denna lättnad i restriktionerna till att göra examinationerna på plats. Tankarna snurrade men det var skönt att var upptagen även om allt var lite som i en dimma. B och jag känner varandra väl och jag bad henne att inte diskutera det mer än nödvändigt utan hjälpa mig att hålla fokus på våra studenter och examinationerna. Jag är tacksam över att vi lyckades genomföra detta på ett bra sätt, det är viktigt för mig i vanliga fall och nu kändes det ännu mer angeläget att göra ett bra jobb. Då visste jag inget men tänk-om-tankarna fanns där såklart. Tänk om det är bröstcancer, tänk om det har spridit sig, tänk om det värsta händer, tänk om jag dör. Tankarna snurrade vidare med vad händer då med barnen, med Jesper, med Lovisa med Vilfred och med Johan och med mamma. Så tror jag alla föräldrar tänker och inte minst vi som har något barn som inte mår bra och behöver mycket stöd. 

Det var tuffa veckor när allt pendlade och jag försökte låta bli att tänka så mycket det gick. Den andra december var vi kallade igen till bröstmottagningen i Malmö för att få besked. De var fyra stycken som mötte upp oss i väntrummet och kallade in oss och jag tänkte direkt att det här kommer inte vara några positiva nyheter. Vi fick beskedet att tumören tyvärr hade visat sig vara en cancertumör, bröstcancer, men utifrån proven på lymfan gick det inte att säkerställa om det hade spridit sig dit eller inte så det behövdes göra nya prover. De behövde vara helt säkra för att veta vilken behandling jag skulle få. Vi fick en tid för det och började att försöka ta in de dåliga beskeden. Bröstcancer, jag, kunde det verkligen vara möjligt, det kändes mest om ett illasinnat skämt, eftersom jag inte kände något alls i kroppen, inte ens en lite knöl eftersom tumören satt så långt in. Vi åkte hem och jag berättade för barnen, det blev av praktiska skäl för ett i taget vilket var bra eftersom de är olika och behövde olika mycket information. De blev ledsna såklart och vi grät tillsammans. Jag höll fokus på att det är en farlig sjukdom, det är ok att bli rädd och ledsen men det går att bli frisk och de allra flesta blir det nu för tiden och att jag kommer att vara en av dem. Något annat alternativ går inte att tänka, även om jag snuddar vid de tankarna ibland. 

Vi fick ny tid för besked precis innan jul, kändes skönt att vi skulle få veta hur vårterminen skulle bli innan jul och få gå på jullov med det. December rullade på, det var digitala examinationer med Monte lll studenterna, lucia, nobelmiddag och allmänt julstök hemma. Jag fokuserade på mina båda jobb och familjen och gjorde allt för att hålla mig på benen, hålla igång, spela padel och tänka så lite som möjligt. Varje dag grät jag när jag cyklade hem från jobbet för att lätta på trycket och varje dag grät jag en stund på kvällspromenaden med Alice. Denna lilla ljuvliga hund som är till så mycket tröst och glädje, inte bara för mig utan för hela familjen. Tänk vilken lycka att vi har fått henne och i precis rätt tid när vi har behövt henne som mest. Hon känner av när hon behöver vara nära och gosa och när vi behöver muntras upp med lite bus.  

När det var dags för julavslutning så städade jag undan lite extra i klassrummet, på senaste mötet hade det talats om både operation och cytostatika/cellgifter och de visste inte vilket jag skulle börja med men risken fanns att jag inte skulle kunna vara tillbaka till skolan efter jullovet. Det var jobbigt att gå och inte veta, att inte kunna ge besked till varken min rektor eller min chef på montessoriutbildningen och inte själv veta hur närmaste framtiden skulle se ut. Bara vänta, vänta och vänta och hoppas på det bästa. Jag sa inget till mina elever eftersom jag inte ville att de skulle gå på jullov med dåliga nyheter, jag visste ju inte heller hur det skulle bli. Mina kollegor visste om det och visade fin respekt genom att inte prata om det på skoltid, det är jag mycket tacksam över. 

Det var tänkt att jag skulle få besked där precis innan jul men när vi kom dit så visade det sig att provet på lymfan fortfarande inte gav tydligt besked om cancern spridit sig dit eller inte så jag skulle göra om det ännu en gång. Jag fick ny tid till det och nya besked skulle istället komma 5:e januari. Tufft att ännu några veckor få gå och vänta och vänta på besked och inte veta om det var en uppstart av vårterminen jag skulle förbereda mig på eller om det var cellgiftsbehandling. Jag var nästan helt säker på det senare så när sedan beskedet till slut kom att det blev operation först och sen får den utvisa nästa steg så blev jag mycket lättad och glad över att få starta upp terminen i lugn och ro. Operationen blev satt till den 10:e februari och den är nu genomförd med önskat resultat, jag skriver mer om den i nästa inlägg. 

Jag hoppas att cancerdelen i den här bloggen blir kort och att den snart kan återgå till att handla om resor och upplevelser. Vi får se, håll tummarna för mig och oss <3 Längs vägen har jag och vi alla fått mycket stöd och omtanke från nära och kära, det är vi oändligt tacksamma över!