Avstämning av 2022

 Hej kära vänner

Nu börjar år 2022 lida mot sitt slut, ett år som har varit rätt tufft, både i det stora och det lilla. Världsläget och det stora känner alla till så här nöjer jag mig med att ta upp en del av det som har hänt i vår lilla värld. 

Vintern präglades av undersökningar, oro och väntan på besked, under våren var det två operationer och återhämtning, under sommaren var det strålning och sen när den fysiska delen var avklarad kom under hösten den psykiska bearbetningen och med den också en enorm trötthet. Den brottades jag med under första halvan av höstterminen och ett tag tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna ta några initiativ, känna mig pigg eller vara glad. Livet rullade dock på och jag började jobba för fullt igen efter sommaren. Det kanske var ett misstag, min känsla var att alla, både i familjen och på mina två arbeten, förväntade sig att allt, jag, skulle vara som vanligt igen och eftersom det var vad jag själv önskade mig mest av allt så ville jag inte erkänna för någon, knappt ens mig själv, att jag var trött, skör och svag.  

Nåväl, vi hann njuta lite av sommaren efter att strålningen var avklarad. 

Här en mysig dag på Hven. 

                        

Vi var uppe en sväng i stugan till. 

Lovisa och jag var på Malmöfestivalen. Fint att hon fortfarande vill åka med mig så då är det bara att följa med, oavsett om orken finns eller inte!

Vi var i Göteborg och tittade på Håkan Hellström och mötte dessutom upp med bästa Helene!

                                       

                                        

                                        

Lovisa skulle också ha följt med men det krockade med hennes Lukkanföreställning. Vi hann dock hem och fick njuta av sista dagens föreställningar. 

                                         

                                                   

                                         

Här hänger hon med Dick Harrysson och Martin Widmark som båda var högst delaktiga i Vendelsedagarna i Uppåkra. 

                                      

                                      

Helene följde med oss ner efter Göteborg och fick utöver Lovisas föreställning också hänga med till min skola och hålla i en Grej of the day om Bryssel. Kändes passande :-). 

                                      

Jesper hade besök, Rokas från Litauen. 

                                      

Vår bästa lilla trösterska var förstås med under den här tiden och gjorde allt för att muntra upp oss alla. 

                                     

                                     

Vi hade en jättemysig cykelhelg i Småland med fotbollstjejerna då vi firade att även Sofia och jag nu blivit stora tjejer, varmt tack! 

                                     

                                      

                                      

I det gänget var jag bland de sista men bland barndomskompisarna så var Malin och jag de första att kliva över 50-strecket. Det firande vi med en Stockholmshelg. Varmt tack! En av oss i gänget hade varit på begravning i nära anslutning till att vi sågs, begravning för en person i vår ålder som dött av en alltför vanlig och välbekant sjukdom. Min vän sa att det hade varit så sorgligt på begravningen när deras tjejgäng samlades och det var en person som saknades, tänk om det hade varit vi. Jag har tänkt på det många, många gånger sedan dess och är så innerligt glad för att det inte blev så, inte den här gången och jag hoppas att ingen ska fattas på länge, länge tills det blir oundvikligt och vi är gamla och skröpliga. 

Ja, det var rätt mycket full fart där i början av hösten, det kanske bidrog till att mörkret blev så kompakt när allt lugnade ner sig och jag tänkte att jag skulle återfå min energi, en energi som inte ville infinna sig. 

Under våren och sommaren var det bara att ta sig igenom behandlingen och jag var glad över att den fungerade och att jag inte fick bakslag. Under höstens bearbetning så sörjde jag mitt förlorade bröst (även om jag är nöjd med mitt beslut och aldrig kunde ha fått ro med något annat), jag sörjde min begränsade rörlighet i armen, min värkande kropp, klimateriebesvären och allt annat som begränsade mig. Jag ville hitta på roliga saker med familj och vänner, jobba och prestera bra på båda mina jobb, träna och spela en massa padel för att komma i form igen, men orkade inte mer än det mest nödvändiga och insåg att det var bäst att skynda långsamt och ha tålamod. Jag hade fint stöd av kuratorn under den här perioden. Jag är också väldigt tacksam över det stöd jag fick av båda mina arbetsgivare, familj och omgivningen. 

Ungefär vid höstlovet så kom det en vändpunkt, då blev det lite vila och återhämtning. Jag kände av den gamla energin vid några enstaka tillfällen men det gav hopp om att kraften och glädjen kommer att komma tillbaka. Jag hittade också tillbaka till tacksamheten över det jag/vi har istället för att sörja det som saknas. 

Vi var uppe i stugan en sväng. 

Vi fixade lite hemma. 

Jesper började på praktikplats på Ica och började må lite bättre. Det går upp och ner men huvudriktningen just nu är på rätt håll, det är vi så innerligt glada för! 

Jag och Anna fortsätter våra läkande promenader på söndagarna i Järavallen! Bilden är varken från rätt plats eller år men jag älskar den här bilden, vi ser så härligt glada ut. 

Vi spelar seriespel i padel, resultatmässigt går det lite blandat men det är roligt, jag har fina medspelare, jag är glad över att kunna vara med och spela och försöker ha tålamod att formen inte är på topp. 

Julföreställning på Lukkan! 

Jul blev det i Småland, alla var med, så glad för det! 

Först en kall natt i stugan och fin julaftonsmorgon. 

Sedan fint julfirande på Musikvägen. Inte heller det givet det här året så extra glad över att det blev, samt god juldagsmiddag hos mamma och trevlig annandagspadel och mys med kära vänner! 

Varmt tack! 

Behandlingsmässigt så fortsätter jag att äta mina tabletter som ger mig en massa biverkningar men ska hindra cancern att komma tillbaka. Det är tänkt att jag ska äta de tabletterna i tio år, om de räddar mig från att bli sjuk igen så är det ett billigt pris att betala, trots alla biverkningar. Jag ska på återbesök i februari/mars och då får vi se hur läget är. Bara att hoppas på det bästa. Jag ska också till lymfenheten i mitten av januari eftersom mina lymfar inte fungerar riktigt som de ska efter att jag opererade bort en del av lymfkörtlarna. I övrigt är det bara att bygga upp kropp och själ igen och fortsätta att ha tålamod.

Ja, nu sätter vi snart punkt för 2022. Jag hoppas innerligt att 2023 blir ett lugnare och bättre år för både oss och världen. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla! 

Ta hand om er och varandra!