Positivt besked!

Positivt besked

Jag brukar ha en förkärlek att ta allt i kronologisk ordning men den här gången tar vi helt enkelt det viktigaste, I fredags var det dags, dags för det fruktade återbesöket. jag var så galet nervös innan men samtidigt så ville jag så gärna ha besked om hur fortsättningen av våren ska se ut och ja också fortsättningen av mitt och vårt liv. Jag hade målat upp olika alternativ, där mitt värsta var om vi skulle få höra att de hittat aggressiva tumörer i det borttagna bröstet, tumörer som sannolikt redan hunnit sprida sig till andra delar av kroppen och att jag har det som kallas för spridd bröstcancer och inte går att bota. Det var mitt absolut värsta scenario. Allt annat kändes på något sätt som positiva nyheter även om jag såklart inte såg fram emot om det skulle bli en cytostatikabehandling (cellgifter). Det jag säkert visste var att det skulle bli strålning och hormonbehandling, det hade de sagt från början att det skulle bli oavsett andra åtgärder. 

Johan och jag åkte dit tillsammans och kan nu vägen till Bröstmottagningen alltför väl, till och med jag med uselt lokalsinne. Förra gången så tyckte vi att läkaren som vi träffade för första gången på det återbesöket var otydlig och inte kunde förklara konsekvenserna av de olika alternativ jag ställdes inför så förväntningarna på läkaren var inte så höga.Vi tänkte att återbesöken är kanske inte så högt prioriterade, de ska ju bara berätta vad som har bestämts på ett gemensamt läkarmöte.  Jag hade dock fått ett löfte från den opererande läkaren att han ska ringa upp mig någon vecka efter återbesöket om jag har några frågor så det känns bra. Läkaren vi fick träffa den här gången var jättebra och tydlig (och lämnade goda besked, det kanske också bidrog till att jag verkligen gillade henne :-)). Hon berättade att de hittat fler saker i det bortopererade bröstet, de hade bla hittat åtta tumörer till, små visserligen där den största var en centimeter och de bredde ut sig på på ett område av 9 cm. Det innebar sa läkaren att det var helt rätt beslut att ta bort hela bröstet och eftersom jag gjort det så har de nu tagit bort alla tumörerna med god marginal och att cancern därför är borta och jag är frisk. När hon sa det så grät både jag och Johan så det skvalade och jag gråter fortfarande varje gång jag ska säga det, frisk <3. Hon sa också att de hittat en lymfa till i bröstet och den var inte smittad, vilket är positivt. Hon sa också att mina tumörer varit av den snälla sorten och är hormonkänsliga vilket gör att efterbehandling med hormoner har effekt. 

                                               

Det är en så, så stor lättnad att det brister varje gång jag ska säga det, frisk, och jag kan nästan inte tro att det är sant. Läkaren sa också att jag inte ska behandlas med cytostatikabehandling eftersom det är så starka biverkningar och i mitt fall skulle det inte förbättra mina chanser, de ska istället stråla lite extra samt så ska jag ha en tuff hormonbehandling som kommer hålla på i tio år. Båda de här åtgärderna är för att förhindra återfall och det är klart att det finns en oro kring just det, både att den ska komma tillbaka eller dyka upp någon annanstans, att jag ropar hej för tidigt samtidigt som tiden blir extra värdefull om den är utmätt och det är den ju egentligen för oss alla, så klyschigt men sant att det gäller att ta tillvara på nuet för det är det enda vi är säkra på att vi har. Så jag ska träna på att inte oroa mig och bara glädjas åt att jag just nu enligt läkarna är cancerfri, i övrigt finns det inga garantier för något i livet. 

                                               

Läkaren tittade också såret och sa att det läker fint, det bildas dock fortfarande vätska men det var ännu inte så mycket att hon ville tappa det igen. Efter läkaren fick jag träffa sköterska och hon pratade om strålningen, om hormonbehandlingen och alla biverkningar man kan få, så pass många att de flesta inte fullföljer behandlingen men att det är viktigt att hålla ut de tre första månaderna även om det är jobbigt för sen blir det bättre, hon berättade också om proteser och jag ska tillbaka om några veckor och prova ut det. 

Omtumlade och så innerligt glada lämnade vi sjukhuset och utanför blommade magnolian för fullt. Jag tyckte redan tidigare mycket om magnolian men nu älskar jag den ännu mer och den kommer för alltid att påminna mig om den här stunden. En inte alltför smickrande bild men oerhört lättade <3. 

                                     

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om lite annat också men det får vara bra så här för den är gången. Tack för att ni vill läsa och vara med på vår resa. Någonstans, fortfarande lite långt borta men ändå, börjar vi skymta en annan, mer vanlig typ av resa och en vanlig tillvaro, åh vad jag längtar!

 Varm kram!