Min älskade pappas begravning blev så oändligt fin. En liten men ändå så värdefull tröst i allt det svåra och mörka. Prästen är en vän till mamma och han gjorde det så fantastiskt bra, det var så vackert och personligt! Allas vårt varmaste tack för det!
Kantorn är också en vän till mamma och hon tillsammans med min kusin Åsa som sjöng så vackert att taket lyftes och min farbror Siwert som spelade klarinett så fantastiskt fint lyfte musiken och gav oss tröst och värme. Ni som var där, fina blommor och hälsningar hjälpte oss också i denna svåra stund, djupt tack!
Innan ceremonin satte igång så fick barnen komma fram och titta på kistan och ställa frågor till prästen. Det var väldigt bra och uppskattat! De hade ritat teckningar och skrivit hälsningar till morfar som de la på kistan vid själva avskedet tillsammans med rosen.
Efteråt var vi hemma hos min syster och hade en fin stund av gemenskap tillsammans. Tusen tack till alla, alla er som har skänkt pengar till hjärnfonden för forskning kring ALS i pappas namn. Vårt varmaste tack också till all omtanke och kärlek som vi har fått i samband med pappas sjukdom och död. TACK!
Det är många människor som berörs och sörjer honom och vi vet att pappa var omtyckt av väldigt många, förmodligen för att han var så snäll!
När vi i familjen pratar om minnen kring pappa/svärfar/morfar så är det just generositet, omtänksamhet och snällhet som nämns. Jag och min syster minns en pappa som alltid ställde upp, Ann hämtade han mitt i natten när hon somnat på bussen eller varit och klippt sig för kort och inte kunde visa sig. Mig körde han på fotbollsträningar i stan flera gånger i veckan, skjutsade till friidrottsträningar, innebandyträningar, tennisträningar, matcher och tävlingar och gud vet allt. Detta var ju dessutom före den tid då föräldrar kör sina barn överallt.
Johan minns när mamma, pappa och han sprang i ett tokregn på väg till BB, överlyckliga över att vår förstfödde blivit född. Mamma och pappa åkte sedan de 20 milen enkel resa minst en gång i månaden för att träffa sitt barnbarn. Pappa fick igenom sitt namnförslag och hävdade alltid att Jespers första ord var Lars. Vi andra trodde mer på mamma eller pappa men lät pappa tro vad han ville :-)
När vi minns så pratar vi om alla roliga saker vi har gjort tillsammans, resor, föreställningar och skön samvaro. Vi tänker också på den starka kärlek och samhörighet som alltid har funnits mellan mina föräldrar. Det är avundsvärt att få uppleva denna kärlek och lycka och det är få förunnat. Just nu, i sorgens stund, gör den saknaden och tomheten så oändligt stor men med tiden hoppas jag att den ska mildras och att vi alla ska kunna minnas mest med glädje och tacksamhet. Just nu är vägen dit lång, du fattas oss älskade pappa!
På eftermiddagen gick vi i närmaste familjen tillbaka till kyrkan och tittade på blommorna.
Vid Johans pappas begravning blev det fel på hälsningen på bandet, det stod våra namn men istället för Vilfred stod det Vila i frid, det har vi skrattat lite åt och Vilfred var glad över att det inte gjorde det den här gången!
Runt askelunden växer det mängder av smultron. Det tycker vi om!
Min pappa skojade ofta och sa att han var starkast i byn.
Det vet jag att det inte stämmer men däremot tror jag att han var snällast i byn!
